Streetart är konstens pappaskämt.
Begreppets ordagranna betydelse älskar jag, dvs typ konst på gatan. Det innebär att den konsten talar till alla, inte bara den målgrupp som går till museer och gallerier. Den tar också plats utan att be om lov, utförs i olika tekniker, relaterar ofta till platsen för att skapa ett mervärde och är förgänglig precis som livet självt.
Samtidigt så är den liksom graffitins snälla lillebror som familjen applåderar när han spelar fiol på skolavslutningen medan storebrors heavymetal-band fortfarande letar replokal.
Streetart blir ofta liksom lite töntig även om den ofta har ett allvarsamt budskap eller en poäng. Men budskapet/poängen är liksom inbäddad i myspys som får gemene man att peka, skratta och bli glada. Vilket i och för sig kanske är ett smart sätt att få publiken att närma sig det underliggande budskapet nu när jag tänker på det.
Och eftersom jag själv kan pendla mellan gränslöst mörk humor, pappaskämt, ett barns lekfullhet och gammal mans visdom (om jag får säga det själv) så är det trots allt kanske inte så konstigt att jag dras till det som andra kallar streetart.
Egentligen ville jag bara framhäva att definitionen av streetart är komplex, att jag inte gillar det som faller in under paraplytermen, att jag enligt mig inte gör streetart och inte minst rentvå mina blodiga händer eftersom jag precis gjorde en töntig streetart-grej UTAN budskap för @vasterascablepark
